Kim Berghäll skriver i det första inlägget på Sustainability Wall att vi måste utveckla underhåll som varumärke. Ett sätt, hävdar han, är att komplettera den nuvarande fokuseringen på funktion och värde – som nästan alla idag är duktiga på – med en ökad fokusering på relation och förtroende.
Kim konstaterar också att allt förändringsarbete måste börja inifrån. Den första frågan är som alltid; hur skall jag förändra mig själv och min organisation. Förändringar av varumärket måste motsvaras av ett förändrat innehåll, en utveckling av substansen. Annars ägnar sig varumärkesbyggarna åt tom retorik – något som knappast skapar förtroende i längden.
Låt mig försöka bygga vidare på Kims tankar;
Underhållets stora bidrag till våra företags strävan efter hållbarhet skulle kunna vara att bidra till våra företags långsiktiga lärande. Underhållsfunktionen kan mycket om ekonomi, organisation och teknik som andra funktioner bara anar, kanske inte ens det. Underhållsfunktionen vet vad som händer fem, tio, femton år efter det att en investering gjordes.
Problemet är att de som gjorde konstruktionen, räknade på investeringen eller författade strategin då för länge sedan har gått vidare till andra arbetsuppgifter eller slutat helt. Därmed bryts återkopplingen mellan teknisk utveckling och strategier å ena sidan och de långsiktiga resultateffekterna av dessa å den andra.
Mycket tyder på att personalomsättningen i våra organisationer kommer att öka ytterligare. En av riskerna med detta är att det långsiktiga lärandet i framtiden kommer att fungera ännu sämre. Därmed ökar behovet av en utvecklad underhållsfunktion ytterligare.
Organisationsforskaren Chris Argyris skiljer mellan ”single-” och ”double loop learning”. De båda typerna av lärande skulle på svenska kunna översättas med parerande respektive reflekterande lärande.
Vid ett parerande lärande vidtas mer eller mindre omedelbara åtgärder utifrån konstaterade effekter.
Vid ett reflekterande lärande ifrågasätts de kunskaper och de värderingar som låg till grund för åtgärderna.
Källa: http://integraljapan.net/wordpress/suzuki/?m=200806
Man skulle kunna säga att ett fotbollslag tvingas ägna sig åt ett i hög grad parerande lärande medan spelet pågår. Inför nästa match finns det däremot möjlighet att reflektera och ifrågasätta bakomliggande faktorer som attityd, taktik, teknik, uthållighet, styrka etc på ett mer grundläggande sätt. Dessutom finns det då tid att vidta åtgärder. Det är naturligtvis detta reflekterande lärande som lägger en grund till lagets fortsatta utveckling.
Framtidens underhållsfunktion måste, som jag ser det bli duktig på att (1) paketera allt det som den varje dag lär sig och (2) skaffa sig en position i strategi, konstruktions- och investeringsprocesserna så att dessa kunskaper kommer strateger, konstruktörer och investerare till del.
En sådan funktion bör hitta ett annat namn än underhåll för att manifestera det nya. Skulle Sustainable Extension (förlängd hållbarhet) fungera?
|
Kim Berghäll |
En mycket intressant koppling som Anders gör till Lärande organsiationer och hur UH skall ”hantera” de nya kompetenser som kommer att krävas för att möta de krav som Hållbar Utveckling innebär. Jag håller med Anders om att de funktioner i organsiationerna som tidigt ställer om sin syn att inte parera eller reagera utan proaktivt agera kommer att vara de framgångsrika och också de som ”Lär sig”. Vi får dock inte glömma en sak som lätt kommer bort då man debatterar ”Filosofi” inom området, hög sakkompetens på utförarnivå kommer alltid att behövas. Det är nog så att denna kompetens kommer att bli ändå viktigare i den teknikutveckling som sker just nu. Denna utmaning är nyttig för oss, för ska vi kunna locka till oss nya kompetenser och skapa spännande jobb i dagens mediabrus då ska vi lyfta fram dessa hjältar – det är de som ska identifiera vårt brand som det nya ”Sustainability” kan vara! Fortsättning följer…